Page Title

BRUNNSBORRARNA EDERWALL & ERIKSSON AB

 

Ett väletablerat företag med traditioner

 

 

 

Förord

 

Ursprunget till företaget är mer förgrenat än vad man i första hand tror. Att det baserar sig på kunskap förvärvad till stor del på Grönland och i Lettland är kanske inte det man först tror. Många erfarenheter har sammanfogats till den grund som företaget har idag. Även om dagens maskiner inte tillnärmelsevis liknar de apparater som var aktuella vid starten så var ändamålet detsamma nämligen: anskaffningen av vatten.

 

Diamantborrning eller kärnborrning var det område som föregick den sedermera allt vanligare metoden med stötborrning. Ofta användes hembyggda maskiner med mycket begränsade kapaciteter. Det etablerades mindre företag i byarna runt Storsjön, där borrning ofta företogs i botten av redan befintliga grävda brunnar. Avsikten var att man genom denna metod skulle erhålla vatten på något större djup än vad som kunde erhållas genom handschakt och sprängning.

Grundvatten var tidigare ett relativt okänt begrepp, då ytvatten ofta var mer lättillgängligt för de behov som då var aktuella (små gårdar med liten djurbesättning). Vintertid torkade emellertid oftast den grävda brunnen ut och vattenkörning i stora kar från vattendrag var oftast den enda utvägen för att klara gårdarnas behov.

 

Det akuta behovet av åretruntvatten skapade således förutsättningar för etableringen av vårt idag rätt stora företag.

 

Anton Eriksson var med sin omfattande erfarenhet en av de bärande krafterna bakom starten av företaget. I ett något senare skede kom samgåendet med Einar Ederwall att spontant sammanföra de båda företagen.

 

 

Bild: Diamantborrning på Grönland

 

 

1930-talet

 

När Anton Eriksson, 22 år från Lit, år 1930 steg ombord på ett fartyg med destination Grönland, visste ingen att det var grunden till det som 70 år senare skulle vara ett av Sveriges större borrföretag.

Hans kontrakt på Grönland omfattade 6 månader och gällde provborrningar åt Svenska Diamantborrningsbolaget i Stockholm.

 

Bild: Båten till Grönland

 

 

Antons anställning fortsatte under 30-talet med diamantborrningar på skilda platser i Sverige, samt från 1936-38 med borrningsuppdrag i Lettland där även hans bröder Erik och Otto anslöt sig.

Vid tiden för krigsutbrottet var Anton på väg till Nordafrika, men resan blev inställd i Paris. Efter 3 veckors väntan ordnades återresan till Sverige med båt från Dieppe genom den minerade Engelska kanalen, andra världskriget var ett faktum.

 

Efter några år i Sverige startade Anton tillsammans med bröderna Otto och Hilding företaget Bröderna Erikssons Brunnsborrning.

 

1936 fick Antons brorson Alvar Ederwall ,18 år gammal, anställning vid Svenska Diamantborrningsbolaget. Han stationerades vid Stadsforsen, en förberedelse för utbyggnaden av kraftverket. Arbetet utfördes med en maskin som verkligen kunde betecknas som modell ”Ä”, där borrlinan var s k manillakabel byggd på kardelar av hampa. Stållinorna kom vid den tiden med vänster korslagda kardelar, varvid automatisk vridning av borrstången erhölls.

 

1940-talet

 

Alvar fortsatte anställningen åt samma bolag under krigsåren fram till 1944 då Alfred Pettersson i Tandsbyn levererade en tidigare beställd maskin av delvis ny konstruktion med friktionskoppling och kedjedrift. Bröderna Ragnar och Alvar Ederwall beställde efter leveransen ytterligare en maskin av samma modell som Ragnar sedan flyttade till Sunne i Värmland. Samtidigt med Ragnars etablering började brodern Einar Ederwall som kompanjon med Alvar.

 

Borrningarna bedrevs under 1945 i huvudsak i södra Jämtland och i Härjedalen (Vemdalen, Ytterbergs byn (6 hål), Älvros, Vemhån m fl platser).

 

Under juluppehållet 1945 beställdes ytterligare en maskin av Alfred Pettersson. Denna maskin sattes i arbete vid brandstationen i Tandsbyn (som var belägen mitt emot Alfreds verkstad), där slutlig injustering kunde göras av erfaren personal. Hål nr 2 med denna nya maskin gjordes vid Anselm Olssons fastighet i Bleka med fortsatt borrning i Skute (2 hål), samt därefter med omtalat hål i Loke hos Oscar Berg. Vid sprängning i borrhålet erhölls ”naturella” bergprov av bergbitar med otroligt sk ftande arter av ett ”konglomerat”. Detta sattes vid en senare tidpunkt i samband med det meteoritnedslag som numera är officiellt känt, men inte nämnvärt bearbetat. Vid denna tidpunkt började även brodern Evald Ederwall i företaget.

 

Parallellt med detta gjorde Anton Eriksson en utbrytning från Bröderna Erikssons Brunnsborrning. Han köpte en egen maskin samt anställde Pelle Jonsson. Pelle utförde bl a rekordborrningar under 1948 i fråga om totalt borrdjup (enl dagboksnotering). Tyvärr blev Pelle Jonsson vådaskjuten i samband med älgjakten 1950.

 

Einar och Evald hade vid denna tidpunkt borrat brunnar i huvudsak i länets östra delar (Bl a Höglunda, Borglunda, Stugun) och fortsatte under senare delen av 40-talet med borrningar i Palleråsen och Böle (hos Jonas Pålsson, Handelsföreningen, Olof Olsson, Nils Jonsson, Björn Björk, Hilding Eriksson i Böle, lärarbostaden i Norra Greningen, Olle på Backen).

 

1950-talet

 

Bild: Borrigg från 1950-talet

 

 

På 50-talet började Anton Eriksson och Einar Ederwall att inleda ett samarbete och det blev början till ”Ederwall & Eriksson”.

Fr o m 1953 körde vi med grövre dimensioner för att tillfredsställa kommunernas behov av gemensamma anläggningar för tätorter. Det första 6”-hålet gjordes åt Åre kommun och den första rörbrunnen utfördes åt Bergs kommun med en 12” rörbrunn med silrör (typ Chönebecker), en dito åt Järpens kommun bestående av 12” stålrör, fodrad med 8” lergodssil.

Einars far, Karl Edward Ederwall, bedrev sedan 1929 bergarbeten i Stockholm. Under första tiden som anställd men efter 1954 som egen företagare. Hans kunnighet och stora kontaktnät resulterade i omfattande entreprenader, som föranledde Einars närvaro. Detta gjorde att Einar, våren 1954, lejde John-Erik och Bengt-Ivar Lööf för fortsatta borrningsarbeten bl a i Indalsliden där vi utförde 3 st borrhål på 96 - 120 respektive 150 m borrdjup.

Själv övertog Einar till större delen bl a kontroller av de jobb som hans far satt bort till underentreprenörer i Stockholm. Det var omfattande sprängnings- och schaktarbeten, som exempel kan nämnas 17 400 m³ berg på Gärdet i Stockholm. Bergsprängare var Svensson i Danderyd. Det var pallsprängning med intervalladdning, en metod som var nymodig vid den tiden.

 

Bild: Schaktarbete på Gärdet, Stockholm.

 

 

Parallellt med dessa jobb utförde vi en urschaktning mellan två gamla hus på Torsgatan (Södermalm). Vidstående hus var mycket gamla varför vi under schaktning och utfrakter var tvungna att stötta upp husen med spännbockar. Bergschakten från grundarbetena på Gärdet gick planenligt och bergmassorna transporterades dels till Solnakrossen (block om max 60 cm) och större s k ”skut” till anvisad tipp på Lidingö. Siab i Stockholm var huvudentreprenör för arbetena på Gärdet och deras chef var civilingenjör Gyllenberg (en bekant till Einar från militärtjänstgöringen där han var löjtnant vid VVK = Väg och vattenbyggnadskåren). Einar var utrustad med egen bil (en Citroen) som kom väl till pass vid förflyttningar i stadens utkanter för att uträtta smärre uppdrag åt bl a Siab och Bröderna Olssons Byggnadsbolag, som enligt Karl Edward Ederwall var ”så stora att dom hade telefon på klosetten”. Det var många jämtlänningar anställda i företaget, bl a Ture Lignell som i huvudsak betjänade oss åt ett företag som hette Rooto Gravyr, Haldo Magnusson var en annan mycket duktig Litspojke som i många år var Karl Edwards bäste vän.

Efter Einars giftermål, sommaren 1955, ställde han åter kosan till Östersund där hans fru och företaget med maskiner väntade. Där sökte han jobb vid Orrje & Co, Scandiakonsult, som arbetsledare. Einar placerades i Kall för utbyggnad av vatten och avlopp i Kyrkbyn. Arbetet blev färdigt på senhösten varefter han fick en placering i Luleå. Arbetena var mångskiftande och Rosvik blev den huvudsakliga arbetsplatsen. En större avloppsbrunn med utlopp till Bottenviken, ett vattenverk i fasadtegel och en mindre VA-anläggning i Långträsk ingick. Resan till Långträsk på ca 8 mil var snarast en avkoppling från det betydligt större jobbet i Rosvik. Einars centrala kontor var beläget på kommunalkontoret i Norrfjärden (utanför Luleå), därifrån sköttes även löneutbetalningarna åt manskapet (ca 30 man). Jobbet där avbröts på våren (vid Kristi Himmelfärdsdag) och Einars anställning upphörde, han styrde då bilen till Lit och Östersund. Vid en resa i november samma år till Rosvik överlämnades arbetsplatserna till ingenjör Pettersson, som blev Einars avlösare,

 

Under Einars bortovaro skötte hans bror Evald brunnsborrningsföretaget.

 

1960-talet

 

Ett sidobolag E.E.C. (Ederwall Eriksson Carlsson ) bildades 1963 och kom så småningom att bli ett komplement till Brunnsborrningsrörelsen. Bolaget investerade i en gammal grävmaskin typ Åkerman 350, som inköptes av vägförvaltningen och skulle användas för markarbeten i anslutning till borrföretagets utökade verksamhet för kompletta VA-arbeten. Maskinföraren var Sven-Erik Carlsson som var nybörjare, men en riktigt begåvad och maskinkunnig sådan.

Första uppdraget var grundgrävning för ett nybygge hos Rune Andersson, Hökbäck i Lit. Maskinen testades och provkördes tillsammans med Rune Engvall som tidigare varit förare till samma maskin för Vägverkets räkning. Efter diverse justeringar och målning inhyrdes maskinen med förare av Åre kommun för VA-arbeten i centrala Åre och Duved.

Fortsättning följde med inköp av en Insly H 1964. Denna maskin var den första helhydrauliska maskin som inköptes av ett jämtländskt företag och väckte positiva reaktioner från våra beställare. Maskinen hyrdes av Statens Vägverk för vägbyggen i Lövberga och senare i Gäddede (åren 1967-1968). Maskinförare var vid denna tid Erik Olsson från Palleråsen, Lit och senare Gunnar Olsson (anställd 1969). Verksamheten var vid denna tid mycket livlig med Gunnar som god representant.

Arbetena bestod av vägbyggen och specialuppdrag av Vägverket bl a ny vattentäkt åt Hotell Capri i Svenstavik. En ny maskin inköptes där Gunnar Olsson svarade för väg och vattenanläggning i Trostebackens stugby i Åre kommun.

 

Den planerade utbyggnaden av verkstaden i Lit 1967 kom igång först 1968. Detta med anledning av Einars svåra brännskador som inträffade 1 juli 1967, med sjukhusvistelse i Uppsala som följd.

 

Bild: Einars barn framför huset.

 

 

Schaktning med en gigantisk skoptraktor samt gjutning av grundsulor och murning gjordes tidigt på våren, i huvudsak med eget manskap och maskiner. Överskottsmassan kom till sin rätt vid utfyllning av marken bakom rörmagasin. Byggnaden kunde fullföljas sedan den besvärliga demonteringen av inköpt verkstadsbyggnad från Sällsjö kunde fullföljas, med mycket god hjälp av Björn Jonsson (Kerstin Ederwalls brorson) som var på tillfälligt besök. Han var ung och oförvägen samt en mycket van montör efter ett antal år vid Flyget. En incident inträffade vid demonteringen av innertak, i stället för ett fall rakt ned på betonggolvet valde han att ta fast sig i takstolen med höger hand. En inte nedmonterad takplåt trycktes in i handleden med ett djupt och brett skärsår som följd. Efter en omläggning med första förband körde Einar honom i bilen in till Östersund, vilket var en smärtsam upplevelse. Efter en omfattande operation kom han hem utan att några komplikationer tillstötte och blev helt återställd. Han har många gånger rosat den operatör som gjorde ett så perfekt jobb bland avslitna blodkärl och senor.

Vid uppmonteringen deltog Anton, Nils Borglund samt för tillfället inte fullt sysselsatta anställda. Jobbet med bygget var mycket skojigt och alla var på ett bra humör. Vi körde större delen av lösöret till Lit med en inlånad, mindre lastbil, medan Rune Carlsson svarade för tyngre transporter. Han körde bl a en oljetank som vi blev tvungna att tömma före transport till Lit då den inte var avdelad (bilen stod och gungade i takt med skvalpet i tanken även när bilen var parkerad).

 

1969 köpte Evald Ederwall en ny maskin, typ TRIO, som var i tyngsta laget för att vara bekväm. Den var försedd med hjul av hårdgummi vilket inte underlättade vid lite längre transporter, då den i stället fick lastas på lastbilsflak. Han gjorde sina första jobb i Orrviken, Genvalla och Kälen (Krokom). Därefter ersatte han oss vid en borrning åt Kyrkoförvaltningen i Hotagen. Vårt företag skötte installation av betongringar och ledning till prästgården.

 

1970-talet

 

Bild: P. Braun framför linstöt

 

 

1971 sålde Anton Eriksson sin del av företaget till sonen Urban Eriksson och 1979 sålde Einar sin del till Urbans bror Stefan Eriksson. Einar fortsatte dock under flera år som chef för företaget och är fortfarande verksam inom företaget samt i styrelsen.

 

Einar Ederwall och Urban Eriksson var 1977 med och startade Svenska Brunnsborrares Branschorganisation; Geotec, som idag har över 40 medlemmar. Företaget har även en plats i Geotecs styrelse

 

Våren 1970 ersattes Inslyn med en ny Åkerman H11 B 1970 års modell.

Åre kommun utökade beställningar på VA-arbeten och grundundersökningar i Duved. Vidare utfördes arbeten för Östersunds kommuns räkning med utbyte av ledningar i gator bl a Rådhusgatan, samt nya ledningar för planerade nybyggen i Valla som var en ny stadsdel.

 

Ny arbetsplats för Gunnar med maskin blev sedan Vålådalen med arbeten i för oss egen regi. Arbetet bestod av nya ledningar från Vålådalen till bebyggelse mot Nulltjärn och div ledningar för vatten och avlopp till fastboende samer. Fortsatta arbeten 1972 i Kolåsen och Trillevallen.

 

Ytterligare en maskin som använts som skolmaskin för AMS räkning inköptes strax före jul 1972. Maskinen var en Åkerman 700 med brytskopa tillverkad år 1964 och vägde 22 ton. Förare var i huvudsak Svensson (”Småland”) och ekipaget sattes in på div arbeten i Gäddedetrakten . P g a vikten var det vissa problem med eventuell hemtransport över bron vid Blåsjöälven, så vi föredrog att sälja maskinen till Thure Persson i Stora Blåsjön påföljande år (1973).

 

Bild: Gunnar Olsson som maskinförare och Einar Ederwall är publik vid schaktningsarbeten i Granbo.

 

 

 

1975 påbörjades VA-arbeten och div vägbyggen i Skärkdalen samt Granboforsens utbyggnad. Arbetet bedrevs med inlejd maskin från Hellberg i Krokom och manuell hjälp av arbetare från Ljungdalen. Dessa arbeten bedrevs i huvudsak endast 3 mån per år, från midsommar t o m september.

 

Bild: Pumphus i Granboforsen avsatt för permanent bruk.

 

 

 

Bild: Granboforsens kraftstation.

 

 

 

En ny maskin sattes in i Valla på Frösön typ Åkerman H12 och 1976 flyttades maskin H11B från fullbordade arbeten i Valla till Skärkdalen. Förare blev växelvis Johnny Bragde och Gunnar Olsson. Arbetet i Skärkdalen var ganska omfattande med vatten + avlopp inkl 3-kammarbrunnar till all fritidsbebyggelse, samt vägar och vattenverk i behövlig utsträckning.

 

Bild: Borrning i Skärkdalen. Gösta Linderholms hus i bakgrunden, borrningen utfördes åt Eriks Skugge.

 

 

 

Högbroforsens utbyggnad medförde nya projekt då slottet och övrig bebyggelse måste ersättas med fungerande infiltrationer och 3-kammarbrunnar. Detta beroende på att befintliga anläggningar kom i ett ofördelaktigt läge p g a förändrat vattenstånd i älven, samt i omgivande kanaler och bäckar.

För arbeten i Skärkdalen svarade företaget även för projektering och inlejning av underentreprenörer. Jobben avslutades 1977.

Under dessa år 1975 - 1977 borrades dessutom totalt 7 st brunnar med, som regel, goda resultat. Brunnarna kompletterades med timrade vattenverk.

 

Från 1977 utfördes de flesta brunnar med borrmaskin med sänkhammare. Maskinen var av typ BVB 25 med 3 hjul, en enkel maskin som blev en föregångare för företaget. Kent var dess första förare. En kort tid därefter köptes en ny maskin typ LM som Urban Eriksson och Kent provkörde och monterade vid arbetsplats i Tångböle, 1978.

 

1979 skedde kontroll av brunnar som kan ha påverkats av Granboforsens uppdämning i samband med kraftverksbygget. Kontrollen gjorde att ett flertal brunnar fick nyanläggas bl a Ove Junnti och Harris Blom. Det visade sig vara en försämring av vattenkvalitén som berodde på att ett höjt grundvatten färjade vattnet grått. En teori som så småningom godtogs av alla berörda, Regleringsföretaget och inkopplade konsulter. En ny brunn anlades hos Harris Blom utan påtaglig förändring av kvalitén. Resultatet framgår av vattenanalyser som tagits vid skilda tillfällen och under ett flertal år.

 

1980-talet

 

Sjöledning vid Rödösundet för Vägverkets räkning måste göras innan landisen går, april 1980.

Schaktning för sjövärme ner till Storsjön, beställare var Anders Håkansta.

Gunhild Nordell arbetssökande på kontoret i Östersund november 1980, första arbetsdag 15 januari 1981.

Diverse kompletterande arbeten i Kattstrupeforsen, varav många nya och tillkommande beställningar. Bl a hos den så kallade ”blomvännen” (Hjalmarsson), installation av avloppsanläggning för kraftstationen i Granboforsen i början av 80-talet.

 

Bild: P: Braun avtackas av Einar och Anton på den gamla goda tiden 1985-03-11.

 

 

 

Sedan företaget sålt grävmaskinerna köptes så småningom en begagnad H9 för att ha för bolagets interna behov. Peter Nordström körde även maskinen för mindre VA-anläggningar bl a hos Bjarne Engström 1992.

Vi utförde dessutom borrningar och var behjälplig vid projektering av Jamtliområdet, där bl a dammar och bäckar skulle pryda området. Företaget var delvis inkopplade på montering av pumpar och ledningar i samband med detta. Med LM-maskinen utfördes även ett borrhål åt Jämtlands Läns Landsting som skulle svara för vattenförsörjningen åt Östersunds sjukhus i någon presumtiv nödsituation. Borrhålet blev 225 m djupt, vårt dittills djupaste borrhål. Vi installerade också pump men den anslöts till ledningsnätet av annat företag i samband med byggnadens färdigställning.

 

Bild: Servicebuss

 

 

 

Mindre avloppsanläggningar har kontinuerligt ingått i programmet för vår verksamhet under alla år, fast på senare år i något mindre omfattning. Trekammarbrunnarna har som regel utförts i betong från Hammerdals Betonggjuteri. Brunnarnas storlek varierade mellan 2 och 10 m³. Brunnen för skolan i Genvalla var exempelvis på 10 m³ och för sättningen fick en kranbil från Östersund anlitas.

 

Bild: Transport av utrustning och material m h a helikopter.

 

 

 

Bland udda uppdrag kan nämnas borrningar av brunnar vid toppstugan i Åre samt något år tidigare en brunn för stugan på Mörvikshummeln. Maskinerna fick i båda fallen demonteras och det krävdes mycket komplicerade transporter med bl a linbana. Transportbas på platsen var Christian Petersen.

 

Bild: Transport av kompressor till toppstugan i Åre.

 

 

 

Företaget har under 1990-talet haft ca 15 helårsanställda och arbetar främst med vattenborrning, energiborrning, undersökningsborrning, specialborrning, pumpinstallationer och vattenrening.

 

Bild: Jan-Erik Wängman tar en paus i arbetet.

 

 

 

 

STÖRRE PROJEKT

 

1973 - 1975 Renslakterier

 

Reparationer och borrbrunnar på följande platser:

Långsådalen, Vinklumpen, Glen, Härbergsdalen, Ottsjölägret, Sörvattnet, Foskros, Flatruet och Brändåsen.

 

Reparationerna bestod i kompletterande avloppsanläggningar och i några fall av tankanläggningar för blod. Blodrännor (som användes i samband med renslakt) gjordes på vår verkstad i Lit och fraktades till respektive slakteri för montering och anslutning till förberedda avloppsanordningar. Borrbrunnarna kompletterades med pumpar och behövliga tryckkärl och i något fall med varmvattenberedare.

 

1979, 1989 - 1990 Halåsens Skogsbruksskola

 

1979: Efter kontakt med Åke Danielsson, Krokoms kommun, beslutades om borrning vid Skogsbruksskolan i Halåsen. Per Braun utförde borrning till ca 160 m djup inkl 6 m rördrivning. Tyvärr var brunnens kapacitet för blygsam (ca 200 l/tim) för att aktualisera en utbyggnad.

 

Bild: VLF-undersökning Krokoms kommun. I förgrunden Stefan Eriksson.

 

 

 

1989-1990: I februari månad 1989 gjordes s k VLF-undersökningar i Halåsen för att lokalisera annan lämplig plats och nöjaktigt lösa skolans vattenbehov. Eftersom syftet med detta ej lyckades (för små kvantiteter) borrades ytterligare brunnar påföljande år, varvid acceptabla kvantiteter erhölls.

Sedan brunnarna provpumpats och provtagningar skett, fick vi den 23 mars beställning på en ganska omfattande utbyggnad med pumpinstallationer i de tre senast borrade brunnarna. Dessa kopplades till en gemensam ledning för anslutning till lågreservoar vid skolan. Vi anlitade Sprängtjänst i Nälden för borrning i berg för ledningsdike. Sprängtjänst borrade från ytan utan att avtäcka berget. Enligt mätningar på platsen uppskattades att 80% av uppschaktade massor var berg. Rörläggning och anslutning gjordes av Engelins entreprenad som även svarade för återfyll och sortering av massor. Vår egen skoptraktor med Sven-Olof Pettersson vid ratten, lastade berg på dumprar för transport till anvisad tipp. Strindlunds El, som inhyrts av landstinget, svarade för inkoppling av brunnarna efter ett system som gjorde att endast ett borrhål i taget svarade för vattenförsörjningen. Detta genom ett automatiskt program med inbördes larmanordning. Arbetet utfördes i huvudsak efter Arne Mårtenssons uppgjorda schema.

 

1985 Högfors

 

I mars utfördes en ny vattentäkt i Högfors med grävmaskin och betongringar. Vi vågade inte borra en ny brunn p g a befarat svavelväte, en erfarenhet som erhållits vid tidigare borrningar i området.

Brunnens kapacitet var så god som 1 500 l/tim, vilket vi bedömde som fullt tillräckligt med hänsyn till att brunnen i sig lagrade ca 8 m³. Vi har inte hört några klagomål på varken kvalitet eller kvantitet.

I maj påbörjades schaktning för vatten och avlopp i Högfors. Det föregicks av projektering som föreslogs av Einar efter div synpunkter och godkännande av bl a Lennart Lindström och Magnus Albinsson. Åke Olsson biträdde vid slutlig ritning, Karl-Einar Olsson skötte elarbeten och levererade elskåp samt annan elektrisk utrustning. Allt avloppsvatten pumpades från separat pumpbrunn till en 1,5 m högre liggande markbädd. Trekammarbrunnen ersattes med en brunn med större våtvolym. Markbädden utfördes helt enligt bilagda ritningar. Barkför isolering fanns på platsen. Nödutlopp schaktades från pumpbrunn i ledning mot fabriksområdet och älven.

 

Även Högfors slott försågs med nya avloppsbrunnar med betydligt ökad volym. Ny och förbättrad infiltration av avloppsledningar byttes ut i behövlig omfattning och marken återställdes och återsåddes.

 

1987 - 1988 Geologiska undersökningar

 

Företaget blev genom Uppsala universitet och SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) bemyndigat att utföra geologiska undersökningar i fjällkedjan från Kopperå i Norge, över Meråker och Stalltjärnsstugan, till Huså i Kall. Arbetet utfördes under mycket svåra förhållanden och omfattade något hundratal borrhål med varierande djup. Transporterna av borrutrustning och manskapsvagn skedde med helikopter och bandburna fordon av varierande storlek och konstruktion.

 

Bild: Geologiska undersökningar på fjället.

 

 

 

Bild: Bandfordon och borrutrustning.

 

 

 

1992 - 1998 Björkdalsgruvan, Skellefteå

 

På uppdrag av Terra Mining började vi borrningar på anvisad plats för att få en uppfattning om förekomsten av ädla metaller, förslagsvis guld. Gunnar Olsson var kontaktman för vårt företag och Östen Persson var vår förlängda arm, ständigt närvarande på borrplatserna. Första borrningarna utfördes på reguljärt sätt med tillvaratagande av borrkax som ställdes till beställarens förfogande. För att effektivisera och förbättra provtagningarna övergick efterhand provtagningen till s k revörsborrning (borrkaxet blir ostört då det aldrig kommer i kontakt med några andra områden i borrhålet än det parti i bergkroppen där provet tagits). En metod som utarbetats för att på ett effektivare och framför allt på ett precisare sätt bedöma mineralförekomsternas kvalitet och läge. Borrningarna utfördes med gradade hål, ca 30° från lodlinjen (se fotografier).

 

Bild: Gradborrning i Björkdalen

 

 

 

1993 Hammarstrand

 

I Pålgård inträffade närmast en katastrofsituation när vägbanken visade tendenser till sprickbildning med avstängning av trafik som följd. Vårt företag fick en hemställan från Statens Vägverk om orsak och förslag till åtgärder för att förhindra fortsatta ras genom förebyggande åtgärder. Våra representanter Gunnar Olsson och Urban Eriksson kunde preliminärt konstatera att en höjning av grundvattnet med ökat tryck på vägbanan som följd var den troliga orsaken. Genom provtagning och pumpning kunde konstateras att markens geologiska konsistens var finkornigt material s k silt. Med anledning av detta måste silar tillföras varje borrhål för att pumparna skulle kunna hålla vattennivån på önskat djup.

Borrhålen anlades på ett tiotal ställen längs vägens sjösida (Indalsälven). Via en ledning på samma sida och anslutning till varje borrhål kunde vattennivån hållas på önskat djup. Sedan borrningarna färdigställts vidtog Vägverket förstärkningsarbeten för att stabilisera vägkanten mot älven. Stabila stolpar borrades ner i berget, en ”rutarmering” anbringades längs vägslänten, ett avskärande dike på övre sidan vägen kompletterade och detta jämte div förstärkningar av vägkroppen ansågs tills vidare tillräckliga för att återföra trafiken i normala banor.

 

Bild: Arbetsplats i Hammarstrand

 

 

 

Bild: Borrarbeten längs vägen i Hammarstrand

 

 

 

 

Slutord

 

Från det att Anton Eriksson steg ombord på fartyget 1930 till slutet av 1990-talet har det skett en enorm utveckling inom borrningsbranschen. Mycket av den här utvecklingen har kommit till tack vare att det samlats ett stort kunnande, erfarenhet och traditioner under alla år. Detta är tillgångar som är ovärderliga och gör att företaget står starkt rustat för framtiden.

 

 

Bild: Einar Ederwall på kontoret, Storgatan 52 i Östersund